Här sitter jag i mörkret och skriver en packningslista. På torsdag åker jag, mamma och pappa til London och Anton. Jag längtar så jag nästan spricker. Både efter Anton och efter London. Fast mest efter Anton. Tänk...Det var två månader sen nu jag gav han den sista hejdå-kramen på flygplatsen innan han och Patrik checkade in.
Två månader har gått så fort, men samtidigt så himla långsamt. Känns nästan overkligt. Vet inte..konstigt när det har gått fort och långsamt på samma gång. Tomt har det varit i alla fall!
   Jag längtar så mycket tills jag får se honom, se hur lycklig han är och krama om honom tusen gånger om. Det har varit så roligt att prata med honom på Skype (Applåder till vem det nu var som skapade Skype) för även om jag inte kan se honom, så hör jag hur lycklig han är. Jag har hela tiden hört hur han ler när han pratar och får berätta vad han har varit med om. Jag är så innerligt glad för honom att han gjorde det här, men samtidigt så jävla avundsjuk. Men mest glad, ja åh vad glad jag är!
ÅH BARA TRE DAGAR KVAR, STÅR SNART INTE UT LÄNGRE!!!!!
Efter detta lilla lyckorus säger jag godnatt, puss!