I torsdags var Kitty Jutbring och en annan kille DJ's på Topshop. Jag som tycker att hon är en av Sveriges ballaste personer (jag älskar personer som sticker ut och är sig själva till 100 %!) blev helt till mig när jag såg henne. Hon hade på sig helt galna kläder och hennes leende var nästan lika stort som hennes hår.

Genom hela kvällen kände jag mig som en 7-årig tjej som just fått syn på mitt livs idol. Varje gång när jag gick förbi henne stod hon där i båset och mixade sneglade jag lite försiktigt mot henne. En gång möttes till och med våra blickar och jag kände för en sekund "YES! Nu har jag min chans att berätta hur jävla cool jag tycker att hon är!"
Gjorde jag det? Nej.
Tråkig svensk som jag är kollade jag istället fort ner marken och "var bara tvungen att gå lite fortare mot den där jätte snygga saken där framme".
   När vi sedan gick ut från affären sa jag till Jenny "Faan...Jag skulle sagt det till henne!" Och så fick jag lite små ångest och blev väldigt trött på mig själv. Varför sa jag det inte bara? Hon hade ju bara blivit glad!

Men nej, mitt svenska ego struntade i det. Är det då okej för mig att skylla på att jag är svensk eller är det kanske bara jag? Tyvärr tror jag att det är en blandning. Lite fel på mig och lite fel på det svenska samhället. Vad är det med oss svenskar och att vara framåt och trevliga mot folk? Vad är det som gör att ingen kan gå fram till en annan och säga "Jag älskar din tröja, var har du köpt den?" eller "Ville bara säga att du har en väldigt snygg frisyr!" Och hur kommer det sig att man faktiskt blir förvånad och nästan lite chockad när en annan människa går fram mot en för att säga någonting? Varför verkar det som att vi svenskar har större egon än de flesta andra?

Jag har ingen aning faktiskt...Vad jag däremot vet är att det är tråkigt och drygt som fan. Det borde inte ta emot om man tänker på hur mycket man själv uppskattar när någon säger liknande saker till en själv. Jag tycker att vi alla borde skippa egot, en gång för alla! En för alla, alla för en.