Hur ska jag kunna förklara känslan som jag har inom mig? imorgon är sista dagen med klassen. oss. vi. 9d. jag kan inte förstå att jag aldrig mer kommer gå till skolan och mötas av allas ansikten och ha det helt stört hela tiden.
aldrig mer gå den långa, hemska, raksträckan till skolan.
aldrig mer få snål-skjuts till och från skolan av mina små kill-kompisar.
aldrig mer vara på den skolan som vi tillsammans hatar men som jag
samtidigt är så jävla trygg i.
aldrig mer sitta i bamba med tjejerna och vara helt cp, kasta mat, skrika, skratta och allt vi gjort.
det är så svårt för mig att inse att det är verkligen slut imorgon, for real. jag kommer aldrig mer vara omringad av de människor som jag är som mest trygg med, och som har blivit en så stor del av mitt liv. tänk vad mycket vi har gått igenom på fyra år, och hur sjukt fort det har gått.

men jag är så innerligt glad att jag har fått träffa er och att vi blev den goa klass som vi blev. jag kan verkligen inte förstå att det är slut här. nu. imorgon. men samtidigt så ska det bli..jag vet inte, jag kan inte säga skönt men..bra tror jag. för jag tror faktiskt inte att ett år till hade funkat. det är liksom som bäst nu och man ska alltid avsluta saker när det går som bäst. skolan i sig har jag ingenting emot att lämna, men er. det är helt sjukt..

det finns nog ingen som kommer förstå det vi har. det är ingen som kommer förstå den tryggheten som jag har med min klass, förutom ni. jag älskar verkligen er alla, hela tjocka högen! och alltså.. äh fan det blir bara massa svammel. ingenting blir rätt. men en sak är säker. jag kommer sakna er så sjukt mycket. jag kommer aldrig glömma er, aldrig. jag kommer alltid hålla våra minnen kära, alltid komma ihåg hur ni är. tack för..allt. alla år, alla stunder, alla skratt, allting! egentligen vill jag bara krama om er och aldrig släppa taget, men verkligheten kommer ikapp.