Jag ska se det från den posetiva sidan.
idag när poet-bob snackade om hur vi inte vågar
gå fram till andra männsikor, för att vi är rädda för att
bli nobbade...
jag skämdes så mycket, för hur jävla feg jag är.
jag måste ta steget-om jag vill att det ska bli någonting.
jag måste det, så därför ska jag vara posetiv!

sen måste jag bara tacka alla för att ni alltid stöttar mig.
det är så skönt för mig att ha så många axlar att luta mig emot.
jag älskar er mer än ord kan förklara.
(vill inte skriva namn, utifall att jag glömmer någon)

/eran.