Jag är rädd för sanningen. Jag är rädd för hur jag har förändrats som person den senaste tiden. Hur du har fått mig att bli en helt annan person. En person som jag fruktar och som jag inte vill vara. Det är läskigt hur en människa kan förändras, på så kort tid. Jag önskar att jag inte hade låtit detta hända. Överhuvudtaget. Någonstans.
Jag vill få detta ur mig nu, få tillbaka mig själv. Jag vill kunna vara mig själv och inte denna person som jag har blivit.

Jag vet att detta inte är Jag och jag måste be om ursäkt till mina nära som får stå ut med mig. Jag kan tyvärr inte dela med mig om varför,när eller hur men jag kan säga förlåt. Så förlåt för att jag har låtit detta gå ut över er. Vissa av er kanske inte har tänkt på att jag inte är Jag just nu. Ni kanske inte har tänkt på det alls och bara blir förvånade när jag skriver detta. Men det är sanningen i alla fall. Att jag inte är Emma och jag vet inte riktigt hur jag ska komma ur detta. Helst av allt skulle jag bara vilja dra ner en dragkedja och kliva ur denna kostym och mask som har skapat en annan mig och vara tillbaka till mig själv igen.
Helst av allt skulle jag bara vilja att detta inte hade gått så långt.

Jag vet inte om jag bara gör det ännu mer komplicerat av att skriva detta inlägg men jag kände att jag behövde göra något. För jag vill inte berätta för er vad det handlar om. Jag är inte säker, modig eller stark nog att dela med mig och blotta mig själv för er. Tyvärr. För jag litar på er och jag vet att ni bara vill mig väl. Jag vet att jag har ett flertal axlar att gråta ut mot, men jag är inte kapabel att blotta mig. Inte helt. Detta är så långt jag kan gå just nu.

Och jag kan nog inte undgå att ni kommer ställa frågor. Men jag kommer inte berätta. Men jag vill att ni ska veta, att även om jag visar det så jävla dåligt just nu, så finns det inga bättre än er. Ni, min familj och mina kompisar. Jag skäms för hur jag är just nu och jag har dåligt samvete för att jag kanske drar ner er också. Förlåt för att jag är som jag är. Förlåt för att jag inte delar min tid med er.

Speciellt för att jag kanske inte är med er så mycket som jag vill och borde. Men jag kan inte låtsas vara glad om jag inte är det. Jag kan inte fejka. Jag klarar inte av personer som gör det och jag förstår inte hur man är kapabel till att göra det heller. Hur man kan låta sånt tära på en så mycket psykiskt och fysiskt. Men tillbaka till ämnet... Jag vet att jag är tråkig, tyst och att jag har lätt för att bli irriterad. Och jag förstår om ni inte står ut med mig, för jag har väldigt svårt att stå ut med den personen som jag är just nu själv också. Men jag kan inte säga så mycket mer än Förlåt, vilket jag har gjort nu.

För jag ber så hemskt, innerligt mycket om ursäkt till er alla.