Jag vet inte om det bara är jag, men känns inte livet lite...onödigt? Jag menar inte att jag sitter och säger att jag är självmordsbenägen eller dylikt utan att livet känns så...uträknat. Att jag ska ta stundenten, ta ett sabatsår, jobba lite, flytta hemifrån, träffa en bra kille, skaffa barn och gå i pension med 10 barnbarn och ett liv baserat av jobb i fickan. Jag tycker det känns så tråkigt. Jag är faktiskt rätt less på att det ska vara så. Jag vill göra det som jag vill och tycker om. Jag vill få ut det som jag vill få ut av mitt liv men ändå ta det som det kommer. "Simma mot strömmen" liksom.

Och om vi ändå ska bli djupa så kan jag ju gå in på en annan sak. Hur vi lever idag. Vårat sjuka samhälle. Hoten mot vår jord och miljö ökar hela tiden och vi vet om det. Men ändå är det artiklar om vad Paris Hilton hade på sig för tröja på senaste galan som intresserar oss. Istället för att leva våra egna liv följer vi trogna kändisars liv. Deras utveckling och deras liv.
Jag ska inte säga att jag inte pratar för mig själv, för det gör jag ju också. Det är bara så vi fungerar, tyvärr. Sen bryr jag mig mer om miljön än om kändisar osv men ändå. Överlag liksom. Det är sjukt, men sant. Tyvärr.

En annan sak som växer sjukt mycket är vårt intresse till kläder och mode. Det har blivit så mycket större nu på senaste tiden, men samtidigt bär det med sig dåliga saker också. Att vi konsumerar mer. Det blir en ond cirkel och jag vet inte om det är alla som tänker på det. Jag tror att det är rätt många som kanske har den tanken av allt detta lite i bakhuvudet, men att man ändå försöker fly problemet istället för att ta tag i det. Men det är så vi fungerar. Vi går och väntar på att andra ska ta tag i saker för oss. Så att vi slipper göra slitgöran sjävla. Istället går vi runt med ett leende på läpparna och låtsas som ingenting.

Jag kommer ihåg hur jag läste för något väldigt längesen att "detta är som en väckarklocka till att folk ska börja reagera och förså vad som händer med vår jord". Men ska jag vara ärlig så fungerar inte klockan. Den är sönder och vi går fortfarande och väntar på att någon annan ska laga den åt oss. Så länge fortsätter vi leva våra Svensson-liv som vanligt. Som om ingenting hade hänt.